fbpx

Fotografen, normerna och bilder som känns

Vi ska till Vårsalongen! Jag är så galet glad och stolt att jag inte kan beskriva det, så jag frågade om Frida kunde göra det.

Fotografen, normerna och bilder som känns

text: Frida Spikdotter Nilsson

Hon står där, undanskymd och nästan osynlig med en lampskärm på huvudet. Och där ligger hon, samma kvinna, på köksgolvet, framför ugnsluckan. Tillsammans med julkulorna. Varför? Tolkningen är fri och upp tillbetraktaren, men oberörd är man inte av Lisbet Spörndlys bilder i fotosviten Pandemic Life. Delar av serien visas nu på Liljevalchs vårsalong 2022.

Sviten tar avstamp i coronapandemin, men pratar också om ett vidare perspektiv. Bilderna är samtidskommenterarer om feminism, inkludering och åldrande. Vem får egentligen ta plats i bild? Hur ser normen ut? Och varför ser den ut som den gör?

Uttrycket är färgstarkt, levande och spontant. En omisskännlig stil som går igen i alla Lisbet Spörndlys arbeten: porträtt, fotokonst eller inredningsreportage. Det finns en lekfullhet som smittar av sig i de varma och mänskliga bilderna. De visar upp sprakande och gåtfulla scener, kantade av humor och dråplighet.

Man vill kliva in i miljöerna. Slå sig ner. Göra sällskap.

Lisbet Spörndly är fotografen som älskar människor. Men fascinationen för fotografi började någon helt annanstans: i mattor och väskor. Tillsammans med maken började hon virka under föräldraledigheten med de fem barnen. Det som började som en hobby växte och blev ett företag med återförsäljare – som ville ha bilder på produkterna. Lisbet köpte en kamera och satte igång, men det blev inte bra. Det var något med ljuset.

Så hon gick kurser och lärde sig photoshop om kvällarna när ungarna sov. Och på den vägen är det.

– Jag minns fortfarande dagen då jag kopplade sambandet mellan bländare-slutare-iso och insåg vad valet av optik betyder. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Det var en sån aha-upplevelse! Att jag kan bestämma. Det var som att ett helt nytt universum öppnade sig. 

Från mattor till människor framför linsen. Märklig omväg, kan tyckas, men egentligen är det inte märkligt alls. Lisbets vägar har aldrig varit raka. De är slingriga och nyfikna och har tagit henne från examen i statskunskap, genom eget företagande till gesäll- och mästarbrev i fotografi och fram till konstutställningar och normingenjörsutbildning.

Planerar – men bjuder in slumpen

Hon har aldrig varit särskilt tekniskt intresserad, det har aldrig varit lockelsen med hantverket. Det är de befolkade miljöerna och mänskliga berättelserna – chansen att fånga dem i språnget – som triggar kreativiteten. Lisbet är spontan och bjuder in slumpen i sin process. En förbipasserande hund eller en hårtofs på vift utgör inte ett hinder. Snarare skapar oplanerade händelser dynamik och spänning i samma sekund som fingret sätts på avtryckaren. Det oväntade blir en del av resultatet.

– Bilderna uppstår i samspelet mellan mig och den jag porträtterar. Det är 5% teknik och 95% vibbar när jag jobbar. Både jag och motivet är fysiska medskapare till bilden och jag hittar storyn i omgivningen, personen och slumpen.

Lek, glädje och lust. För Lisbet är fotoprocessen i sig en konstnärlig upplevelse. Magkänslan för vad som är en bild har byggts och formats under många år. Hon känner fysiskt när en bild sitter. Det känns i magen. När hjärtat sjunger och ryset går över huden, då vet hon.

–  Jag går igång när jag ser färger, former och mönster som berättar något i min omgivning. Det sker väldigt intuitivt och med åren har jag lärt mig att lyssna på mig själv. Jag ser människorna framför kameran som medskapare – precis lika mycket som miljöerna eller slumpen.

Men den kreativa processen är inte en isolerad händelse, långt därifrån. Det är i samspelet med andra som inspirationen och idéerna får fart som allra bäst. Hon samarbetar gärna med människor som har helt andra horisonter och kompetenser än hon själv.

–  Jag älskar att prata och utbyta tankar med andra som skapar, fast kanske inte inom samma område som jag. Då kan verkligen vad som helst komma upp.

Tidigare utställningar har hon skapat tillsammans med inredaren och stylisten Madeleine Gesar under namnet Places by Lisbet&Madeleine. De delar den intensiva kärleken till färg och form och tillsammans skapar de både fotokonst och inredningsreportage.

För fotosviten Pandemic Life har processen varit lite annorlunda. Där har bilderna skapats tillsammans med Marie Berggren som är modellen framför kameran.

Att bryta normer

Ofta får hon höra att människor känner sig avslappnade framför hennes kamera. I rollen som porträttfotograf möter Lisbet nästan dagligen personer som inte tycker om att se sig själva på bild. De är för trötta, för rynkiga, för tjocka, har för fula tänder, för konstigt hår. De känner sig obekväma framför kameran.

– Det är som att det finns en sanning om hur man ska se ut, vad som är rätt eller fel, fult eller snyggt. Det provocerar mig oerhört mycket. Vi pressas gång på gång in i former vi aldrig bett om. Det är förminskande. Varför ska det vara eftersträvansvärt att vara ung och smal? För det mesta är vi ju inte det och det är förgängligt.

Sorgen över människors djupt rotade självkritik fick Lisbet att certifiera sig i normkritik. Idag kan hon titulera sig normingenjör och har hela tiden med sig den vinkeln i sitt arbete.

– Jag vill verka för ett samhälle där alla känner sig stolta över sig själva, oavsett ålder, storlek, könsidentitet, etniskt ursprung, förmågor, arbete eller vem du är kär i.

Och det är många olika människor som stått framför hennes kamera. Företagare, artister, konstnärer, chefer och politiker. Ingen historia är ointressant, överallt finns en bild att ta och en berättelse att berätta. Ett familjeporträtt, ett reportage, en ledningsgrupp, en serie för Liljevalchs konsthall – alla projekt blir kreativa piruetter framför linsen. Bredden i uppdragen håller inspirationen och lusten vid liv.

– Jag kan säkert upplevas som lite spretig i det jag gör, men jag älskar variationen. Alla projekt befruktar varandra. Jag får idéer till mina konstprojekt när jag fotar inredning – och får ideér till mina reportage i mötet med dem jag porträtterar.

Lisbets stil, estetik och idérikedom suddar ut gränsen mellan konst och kommersiellt foto. Steget till Liljevalchs vårsalong var kort och långt på samma gång.

– Det känns overkligt och helt naturligt på samma gång. Jag har sakta rört mig mer åt fotokonst och det känns som ett erkännande att få hänga bland andra konstnärer på Liljevalchs. Jag har ibland varit ängslig och självkritisk inför mitt eget sätt att tänka fotografi. Att bli uttagen som en av många duktiga är ett bevis på att jag sätter fingret på något i vår samtid. För mig är foto ett sätt att tänka på och se världen igenom. Det är en upplevelse för mig. Och den upplevelsen vill jag förmedla. Helst till hela världen!

Etiketter