fbpx

Porträtt av en kvinna i brand

Så heter filmen som vi såg här hemma häromdagen och jag är fortfarande alldeles tagen. Det kan vara en av de allra vackraste filmer som jag har sett. Berättelsen berör på så många plan och det känns nästan som att varje filmruta i sig är en tavla. ”Två timmar i händerna på ett geni” löd rubriken till Aftonbladets recension och jag instämmer helt. Jag fick gåshus och grät om vartannat. Ja, för mig är ”Porträtt av en kvinna i brand” till och med i samma klass som mästerverket  ”Call me by your name” och det säger inte lite det.

Filmen utspelar sig Frankrike år 1760 och handlar om konstnären Marianne som har fått i uppdrag att måla ett porträtt av Héloïse, en annan ung kvinna som ska giftas bort till en äldre man. Porträttet ska skickas till den blivande mannen för att han ska kunna se hur hon ut, lite som dåtidens Tinder. Héloïse vill dock inte alls gifta sig och Marianne måste därför måla henne i smyg genom att iaktta henne på dagen och måla tavlan i hemlighet på natten.

Berättelsen sätter ljus på vikten av att få gå sin egen väg och när den begränsas av samhällets normer om vad man som kvinna förväntas göra. Hur kvinnor genom historien tvingats foga och anpassa sig. Och på vad som händer när man ändå vågar följa sitt hjärta, om så än bara för en stund.

Bilderna här har egentligen ingenting med filmen att göra, men jag kom att tänka lite extra på dem. Och på hur kvinnor porträtteras idag, fast då inte i olja på en canvas utan genom en kameralins. En leende selfie med huvudet lätt på sned, fotat lite uppifrån och med ett glassigt filter pålagt? Med en stadig blick in kameran, armarna i kors och fötterna brett i sär? Det finns så mycket som påverkar vad vi får för tankar och känslor när vi tittar på en bild. Saker som kroppsspråk, ansiktsuttryck och kameravinkel. Ljuset i bilden och såklart val av färger, vilket jag älskar att jobba med.

Här har Madeleine och jag använt oss av rökpatroner (helt ofarliga) och fotograferar vid Björklinge grustag, strax utanför Uppsala. Bilderna är del av vår utställning ”Vägval ” som var med i Uppsala Fotofestival i höstas. Så här löd bildtexten: 

– Hon lämnar avtryck, släpper taget om det som varit och väljer nya vägar.

För mig för ger bilderna en känsla av kraft och energi, styrka och mod. Vad känner du?

 

Fler inlägg

Berenike

Har du någon favoritmusik?  Det frågar jag ofta innan en fotografering här i studion. För musik är ett himla fint sätt att komma i stämning. …

Läs mer »