fbpx

Porträtt av en kvinna i brand

Så heter filmen som vi såg här hemma häromdagen och jag är fortfarande alldeles tagen. Det kan vara en av de allra vackraste filmer som jag har sett. Berättelsen berör på så många plan och det känns nästan som att varje filmruta i sig är en tavla. ”Två timmar i händerna på ett geni” löd rubriken till Aftonbladets recension och jag instämmer helt. Jag fick gåshus och grät om vartannat. Ja, för mig är ”Porträtt av en kvinna i brand” till och med i samma klass som mästerverket  ”Call me by your name” och det säger inte lite det.

Filmen utspelar sig Frankrike år 1760 och handlar om konstnären Marianne som har fått i uppdrag att måla ett porträtt av Héloïse, en annan ung kvinna som ska giftas bort till en äldre man. Porträttet ska skickas till den blivande mannen för att han ska kunna se hur hon ut, lite som dåtidens Tinder. Héloïse vill dock inte alls gifta sig och Marianne måste därför måla henne i smyg genom att iaktta henne på dagen och måla tavlan i hemlighet på natten.

Berättelsen sätter ljus på vikten av att få gå sin egen väg och när den begränsas av samhällets normer om vad man som kvinna förväntas göra. Hur kvinnor genom historien tvingats foga och anpassa sig. Och på vad som händer när man ändå vågar följa sitt hjärta, om så än bara för en stund.

Bilderna här har egentligen ingenting med filmen att göra, men jag kom att tänka lite extra på dem. Och på hur kvinnor porträtteras idag, fast då inte i olja på en canvas utan genom en kameralins. En leende selfie med huvudet lätt på sned, fotat lite uppifrån och med ett glassigt filter pålagt? Med en stadig blick in kameran, armarna i kors och fötterna brett i sär? Det finns så mycket som påverkar vad vi får för tankar och känslor när vi tittar på en bild. Saker som kroppsspråk, ansiktsuttryck och kameravinkel. Ljuset i bilden och såklart val av färger, vilket jag älskar att jobba med.

Här har Madeleine och jag använt oss av rökpatroner (helt ofarliga) och fotograferar vid Björklinge grustag, strax utanför Uppsala. Bilderna är del av vår utställning ”Vägval ” som var med i Uppsala Fotofestival i höstas. Så här löd bildtexten: 

– Hon lämnar avtryck, släpper taget om det som varit och väljer nya vägar.

För mig för ger bilderna en känsla av kraft och energi, styrka och mod. Vad känner du?

 

Familjefotografering med kycklingar i Vreta

Att fotografera kycklingar är lite som att fota gravidmagar och nyfödda små bebisar. Det går liksom inte att vänta och skjuta upp fotograferingen till senare om det är den där fluffiga kycklingen, den stora magen eller den alldeles nya lilla familjemedlem som man vill fånga i bild. Det gäller att passa på helt enkelt för vips är kycklingen en höna, magen ett minne och bebisen har börjat krypa.

Hemma hos Ellinor och Sören och deras barn i Vreta är det full fart på många sätt. Inte bara att de har en vecka gamla små kycklingar som pickar på gräsmatten, i en annan del av trädgården håller deras lekstuga på att byggas om till kaninhus. Om några veckor ska tre små kaninungar – en för varje barn – flytta in och känslan är att de kommer att få bo i lite av ett Kanin Resort Deluxe. Runt omkring lekstugan finns nu en rejäl inhängnad där kaninerna kan springa fritt och med en egen liten ingång på sidan så att de kan gå ut och in lite som de vill. Sören berättar att han sågade till luckan precis lagom stor så att just bara kaninerna skulle kunna hoppa ut och in. Trodde han. Det visade sig ganska snabbt att den lilla ingången även var helt perfekt för en sexåring att åla sig igenom.

Efter sportfotografering av kycklingarna – de är SÅ snabba – och gofika med hembakade knäckflarn är det dags att ta en familjebild. Det ser bara så gulligt ut när allihopa sitter i soffan med kycklingarna framför sig på bordet och med Ellinors alla tomatplantor i fönstret bakom. I vanliga fall skulle jag inte ha valt den platsen på grund av hur ljuset ligger just där och då och som ger blandad skugga och sol. Att fota porträtt i starkt solljus är något jag ofta dragit mig för eftersom det kan bli så starka kontraster och hårda skuggor i bilden. När jag letar fotoplatser inför porträttfotograferingar tittar jag oftast efter ställen med öppen skugga som ger ett mjukt och jämnt ljus. På senare tid har jag dock mer och mer börjat uppskatta och använda mig av direkt solljus som kan ge en otroligt fin punsch i färgerna och där skuggorna blir fina former som tillför något i bilden. I det här fallet är det ju inte den effekten jag är ute efter, men å andra sidan är det inte det perfekta ljuset som gör de perfekta bilderna. Det kan bli hur bra som helst oavsett.

Etiketter