fbpx

Studentfotografering i Uppsala bland blommor och confetti

För många är sista terminen på gymnasiet något som man har sett fram emot och drömt om länge. En vår fylld av traditioner som nästan blivit mytomspunna. Att efter alla år i skolan få fira kväll efter kväll på skivor med kompisar. Att i konfettiregn få springa ut hela klassen tillsammans och mötas av plakat och ballonger och kramkalas med nära och kära som väntar utanför skolan. Att med studentmössan på få kliva upp på flaket – med en noga uttänkt banderoll och klassens spellistan på högsta volym – och motta folkets jubel på gatorna runt stan. Fast riktigt så blev det ju inte för alla 01:or som tog studenten i år.

För dem blev vårterminen istället fylld av lektioner och prov på distans och framför skärmar. Till en början fanns ett hopp om att klassen i alla fall skulle få springa ut tillsammans i juni. På Katedralskolan i Uppsala finns en tradition att man ska undvika att gå ut genom den stora bruna ekporten under alla år som man går på skolan. Att gå genom den ska man spara till den efterlängtade dagen då man tar studenten.

Så blev det dock bestämt att även studentdagen skulle ske på distans med webbsänt tal av rektor i aulan och alla elever var för sig. Här hemma samlades Teresias klass i trädgården för champangefrukost och för att se sändningen tillsammans. Solen sken, feststämningen var på topp och det kändes så högtidligt och fint. Det hela filmades också av två tv-team som var här – SVT Uppland sände direkt i anslutning till ceremonin i aulan och ett annat team filmade till en dokumentär om corona som kommer att att sändas på SVT i höst.

Och idag två månader efter ordinarie studentdag så fick klassen faktiskt springa ut genom ekporten! Allt under corona-anpassade former med exakta tider för respektive klassers utspring, uppmaningar om att hålla avstånd och med max två personer per elev som fick ta emot utanför. Solen sken även idag och det gjorde den faktiskt också den dagen det var dags för studentfotografering. Ekporten var en given plats för att ta bilder, men kan man fota ett gäng underbara studenter på ett blommande rapsfält så tycker jag att absolut att man ska göra det!

Nästan nyföddfotografering när Doris kom på besök

Som vi hade längtat efter att få träffa släktens nyaste lilla familjemedlem! Och så häromdagen kom hon äntligen hit med sina föräldrar – min kusin Christina och hennes Mattias – och hon var om möjligt ännu finare än vi hade föreställt oss. Sötaste lilla Doris! Så liten att jag tänker att hon är nyfödd, men det är hon ju faktiskt inte. Nu är hon snart tre månader. Fastän jag själv har lyckan att få fem underbara nyfödingar blir jag alltid lika fascinerad över hur små och fantastiska bebisar är.

Att fotografera bebisar är något jag verkligen älskar och som med alla barnfotograferingar vet man aldrig riktigt hur det blir. Allt beror på vad den lilla huvudpersonen känner för och alla fotograferingar är på bebisens villkor. Vill bebisen äta? Ligga i famnen? Ligga på filten? Kanske till och med sova? Behövs en tung blöja bytas? Vara tätt ihop och få pussar på sig samtidigt funkar inte alltid och protesteras det så byter man plats. Ibland går fotograferingen fort, ibland behövs många pauser och det tar lite längre tid. Men att det alltid blir fina bilder och minnen att spara för livet, det vet jag.

Jag minns att när mina barn var små så sa många ”njut av bebistiden, den går så fort och vips är barnen stora och flyttar hemifrån”. Just där och då, när det var fullt upp med amning och blöjbyte, förstod jag inte alls vad de menade. Det kändes som att tiden gick precis lagom fort. Nu när jag tittar på bilder från den tiden så är jag så glad över att ha dessa minnen som direkt får mig tillbaka till den känslan.

Senast jag träffade Christina var innan jul och vi fikade och hon flätade håret på flera av oss härhemma. Så mysigt och precis så som vi brukar göra när vi ses. Vår gemensamma favoritfrisyr är struten. Har du provat den? Det krävs lite längd på håret, men sen är det bara att sätta en tom petflaska på huvudet, böja sig fram och forma håret runt flaskan. Man ser ut lite som ett penntroll och det är extra kul att göra struten som en gran med ljusslingor och glitter runt jul. Jag måste lägga ut bilder och visa!

Även om Doris redan har mycket hår så har det inte blivit en endaste liten mini-tofs än, berättar Christina när jag frågar. Men att det kommer att bli många många, det är jag säker på.

Etiketter